En dag med potatis - igen

Dagen har varit fylld av potatis. Börjar se ett slut på projekt 2.
Väntar fortfarande på svar från avd 10. Skall sätta ett mail dit i morgonför att försäkra mig om att mitt meil gått till rätt person.

Handledning

Igår var det handledning. Tankar och planer runt reportageprojektet. Förfrågan om möjligheterna att fotografera på avd. 10 på Barnkliniken gick på torsdagen. Väntar fortfarande på svar.

Mary Ellen Mark - Ward 81

1976 bodde Mary Ellen Mark tillsammans med skribenten Karen Folger Jacobs 36 dagar på avdelning 81 på Oregon State Hospital, Salem, Oregon i USA - Statens enda låsta mentalavdelning för kvinnor som anses vara farliga för sig själv och andra. Deras vistele på sjukhuset resulterade i boken Ward 81 som i bild och text berättar om kvinnorna på avdelningen.

 

Jag blir berörd av bilderna eftersom jag själv har jobbat på mentalsjukhus. Jag blev utexaminerad sinnessjukskötare -85. Redan namnet "Sinnessjukskötare" (idag mentalvårdare) berättar mycket om klimatet på den tiden, vad det gäller mentalvård. Det var ett tabu ämne att ha mentala problem. Alla som varit inne på Ekåsen (Mentalsjukhuset i Ekenäs) var på något sätt konstiga och skrämmande. Annorlunda. För dom var ju sinnessjuka.

På stan kunde man ju se vem som kom från Ekåsen - på grund av medicinernas biverkningar gick dom ofta stela, med händerna i en speciell ställning framför sig, tungan var svullen vilket ledde till att dom ofta dräglade. Vanligen hade dom övervikt och deras rörelser var långsamma. En stereotyp vi kanske har fortfarande idag - men som var mera än bara en stereotyp den tiden. Men det gällde inte alla intagna - inte i alla fall så synligt. Alla åt ju inte dom värsta medicinerna. Den tiden pratade man inte heller om depression - för man ville inte bli stämplad.

 

När jag började jobba var man inne i en brytningsperiod. Avdelningarna renoverades och man började mer och mer se mentala sjukdomar som mindre skrämmande. Medicinerna blev bättre och biverkningarna minskade. Den som var intagen på Ekåsen var inte längre så lätt att känna igen. Öppna vården ökade. I och med att vår nya "folksjukdom" utbrändhet och depression blev allt vanligare blev det också mindre tabu att vara sjuk mentalt.

 

Jag tycker Mary Ellen Mark lyckats att fånga den stämning som fanns på mentalsjukhus. Av hennes bilder kommer jag speciellt att tänka på kronikeravdelningarna. Där fanns dom intagna som aldrig skulle bli friska, som ätit medicin en lång tid. Som bott på Ekåsen i många år. Jag kommer också ihåg ECT-maskinen (för el-behandling) som man använde för att bota bland annat svåra depressioner - den används flitigt ännu idag på många håll. Rummet med madrasser runt väggarna - det hade ett eget namn som jag glömt - dit man satte patienter som fick okontrollerbara utbrott. Tvångströjorna.

 

 

 

 

Bilder och textmaterial från Ward 81 finns på adressen 
http://www.maryellenmark.com/frames/ward81.html


I dag har det bara varit potatis

Har idag jobbat med Jepo-projektet, nummer 2 så det har varit potatis för hela slanten. Har dock hunnit kolla in på nätet vilka vägar jag ska söka mig för att få kontakter för mitt projekt. Hittade en sida som var som gjord för det. Skall ännu i kväll försöka skriva ihop en kort beskrivning av projektet, som jag kan sända vidare.

Jenni Gästgivars

Vi hade idag förmånen att få bekanta oss med årets unga pressfotograf 2008, Jenni Gästgivar. Hon berättade om sin bana från gymnasiets mörkrum till pressfotograf på Iltalehti.

Hon hade mycket att berätta om sin ännu relativt korta bana som fotojournalist, men hon har hunnit med mycket. Under den individuella handledningen fick jag hjälp och råd hur jag skulle framskrida med mitt tilltänkta reportageuppgift. Vi diskuterade hur jag kunde sätta upp arbetet,volym osv. En kort men givande diskussion.


Nedan två av mina många favoriter bland Jennis egna bilder.

Bilderna kommer från Jennis hemsida: http://www.jennigastgivar.fi/henkilokuvat/



Pawel Flato

Jag läste Anders Haglunds intervjun med Pawel Flato och det första jag reagerade på var att någon konsfotograf menar att stillbilder är för attt avbilda saker som är stilla medan rörlig bild är till för bilder som rör sig. Det betyder att stillbildskameran skulle bli en väldigt onödig apparat. När man ser sig runt - hur mycket är det egentligen som är stilla? Och det som verkligen är stilla - hur intressant är det att avbilda med kameran. Personligen tycker jag att det är just rörelsen som många gånger "gör" bilden. Jag tycker inte att någon stil kan utesluta den andra.


Lite längre fram i texten ger Flato rådet till nya fotografer att akta sig för statustänkande. Att se vissa jobb som finare eller sämre än andra. Jag är väl benägen att hålla med honom där - att vara professionell är att göra det jobb man får med lika stor inlevelse, oberoende vad det är. Att kunna stänga av det personliga intresset och bara se jobbet ur en professionell fotografs synvinkel, hur tråkig uppgiften än känns. Det tror jag är en stor utmaning för var och en.

Hittade också en artikel på den numera nedlagda fotojournalistiska forumet fotojournalistik.se

Stort är vackert - en bild säger mer än tusen ord



Längst ner på den sidan finns linken till Guardians mittenbilder - värt ett besök.

RSS 2.0