Fotoboken äntligen klar
Fotoboken är äntligen klar och jag är jätte nöjd med resultatet.
Dåliga nyheter
Det ser inte så bra ut med fotograferingsprojektet för tillfället. Eftersom det är hög infektionsrisk för barnen, så kan man inte bara komma och gå på avdelningen. Den mamma som ringde och anm
älde hade fått rådet att prata med överläkaren, för att fråga om det var ok att dom var med i dethär projektet eftersom han nu skulle få celltransplantation och infektioner just då är extremt farlig.
Jag har pratat med Saila Ylönen och fick meiladressen till överläkaren Ulla Pihkala. Jag skall ännu idag skriva ett meil till henne och förklara mitt projekt och se om det är något man kunde göra för att både kunna genomföra fotograferingen och samtidigt undvika infektionsriskerna. Till exempel använda skyddskläder eller sjukhusets arbetskläder.
Jag ser inte alltför ljust på projektet just nu och förstår också mycket bra varför det kan vara svårt att få lov till det. Men jag kommer inte att ge upp ännu, utan försöka göra allt jag kan för att kunna genomföra projektet.
Första familjen har anmält sig
Fick idag ett samtal av en mamma, EN, från Esbo, som har en 4 årig son som insjuknat i neuroblastom i augusti i fjol. Neuroblastom är en nervvävnadstumör och en typisk småbarnssjukdom och existerar nästan över huvud taget inte hos vuxna. De flesta barn som insjuknar i neuroblastom gör det före 2 års ålder, och efter 4 års ålder är sjukdomen ovanlig. Det finns olika typer/grader av sjukdomen med klassificering 1-4 av vilka 4 är den svåraste. Paavo har grad 4.
EN berättade att hon pratat om fotoprojektet med en annan mamma på sjukhuset, och hon hade sagt att dom också kommer att anmäla sig ifall EN gör det. Så nu ser det ut att det blir åtminstone två familjer som jag kan börja med. EN sa också att hon skulle prata om projektet med andra föräldrar hon träffar på sjukhuset och uppmana dom att komma med, så nu ser det plötsligt väldigt ljust ut.
Jag tror att bara jag kommer igång med domhär familjerna, så tror jag att det sen kan vara lättare att komma i kontakt med flera familjer och ribban är inte så hög att anmäla sig.
Jag är jätteglad att det börjat hända något nu och ser fram emot att få träffa familjerna när jag åker på jobb nästa gång.
Snart dags för plan B?
Nu har jag fått bekräftat att mitt projekt blivit godkänt av föreningens styrelsen och finns nu på deras hemsida http://www.hyksinsyopalapset.com/. Hoppas någon ser det och nappar på.
Jag har annars funderat på alternativ. Om det inte händer något inom en vecka, så måste jag börja göra något annat. Kanske jag fortfarande håller dethär projektet öppet för slutarbetets del, men när det gäller reportagekursen så är jag illa tvungen att börja fundera på plan B. Det kommer troligtvis inte att bli gubbhotellet som jag tänkt, utan något helt annat. Men jag gör inget före söndagen - lever på hoppet fram tills dess.
Inget går smärtfritt
Jag hade fått meil av Saila Ylönen, som pratat med informatör Niina Kauppinen, att det inte heller går att sända breven direkt till föräldrarna. Hör inte till sjukhusets policy. Istället finns breven nu på föräldrarnas anslagstavala på sjukhuset, vilket förståss har en mindre lockande effekt än om dom fått hem breven i egen brevlåda. Tyvärr. Men jag fick också rådet att ta kontakt med HYKSin lapsisyöpäpotilaiden vanhemmat ja ystävät ry och fråga ifall det går att få in informationen på deras hemsida.
Jag har nu sänt förfrågan till föreningens ordförande Anna Cantell-Forsblom samt Pilvi Niskanen som är ansvarig för olika tillställningar till förmån för avdelning 10. Försöker också utreda vem som är ansvarig för Helsingin Lastenklinikan osasto 10:n lapsipotilaiden tuki ry nu när Kirsi-Marja Lähteenoja är borta till början på maj. Just nu känns det som om inget går framåt, utan man bara försöker utreda saker runt det praktiska. Lever trots allt på hoppet att projektet kommer att bli av.
Jag har nu sänt förfrågan till föreningens ordförande Anna Cantell-Forsblom samt Pilvi Niskanen som är ansvarig för olika tillställningar till förmån för avdelning 10. Försöker också utreda vem som är ansvarig för Helsingin Lastenklinikan osasto 10:n lapsipotilaiden tuki ry nu när Kirsi-Marja Lähteenoja är borta till början på maj. Just nu känns det som om inget går framåt, utan man bara försöker utreda saker runt det praktiska. Lever trots allt på hoppet att projektet kommer att bli av.
Brev till familjerna skrivet
Mitt brev till familjerna, som skall sändas ut av sjukhuset, ligger nu hos min språkgranskare. Brevet skall sändas ut på tisdag av Saila Ylönen. Sen är det bara att vänta på att någon familj hör av sig. Dead line är 21.3. Första möjliga träff med familjerna kommer att ske 25.3.
Mitt sjukhusprojekt skrider framåt
Jag har idag talat med min kontaktperson på avd 10, Saila Ylönen om mitt fotoprojekt på canceravdelningen för barn. Projektet går under arbetsnamnet "En olisi ikinä uskonut" (Jag hade aldrig kunnat tro...)
Jag fick en mycket positiv respons och dom var väldigt intresserade av att försöka hjälpa mig att få med familjer till projektet. Vi kom överens om att jag skriver ett brev, där jag förklarar vad det handlar om. I princip samma projektbeskrivning, som jag sände dom tidigare men med information att jag har avdelningens godkännande. Jag har därför fått deras tillåtelse att använda tre personer från avdelningen (rehabiliteringsterapeut Saila Ylönen, psykolog Jaana Kaukoranta och avdelningsföreståndare Kirsi-Marja Lähteenoja) som referenser och även kontaktpersoner. Detta ger säkert en större trovärdighet och ett större förtroende när familjerna läser förfrågan. Saila Ylönen, som är min huvudkontaktperson, kommer sen att välja ut en grupp familjer utifrån mina önskemål, åt vilka hon sänder min projketbeskrivning och förfrågan om deltagande. Breven kommer att sändas ut 9.3 och deadline för deltagande kommer att vara 21.3.
Om det till denna datum ännu inte kommit anmälningar, kommer dom att på något annat sätt att försöka få med familjerna. Det lät som om dom är väldigt angelägna att få dethär projektet att blir av, så det kändes väldigt trevligt och positivt och gav mig en tro på att det kommer att lyckas.
Vi diskuterade också behovet av andra lov än familjens. Jag kommer att ta kontakt med Nina Kauppanen, som är informatör på sjukhuset, för att försäkra mig om att jag har deras godkännande att jag fotograferar där. Saila trodde inte att det skulle vara något problem.
Jag är mycket nöjd över samtalet och jag är jättemotiverad att börja på. Nu är det bara att hoppas att man får familjer som är intresserade av att delta i projektet.
Jag fick en mycket positiv respons och dom var väldigt intresserade av att försöka hjälpa mig att få med familjer till projektet. Vi kom överens om att jag skriver ett brev, där jag förklarar vad det handlar om. I princip samma projektbeskrivning, som jag sände dom tidigare men med information att jag har avdelningens godkännande. Jag har därför fått deras tillåtelse att använda tre personer från avdelningen (rehabiliteringsterapeut Saila Ylönen, psykolog Jaana Kaukoranta och avdelningsföreståndare Kirsi-Marja Lähteenoja) som referenser och även kontaktpersoner. Detta ger säkert en större trovärdighet och ett större förtroende när familjerna läser förfrågan. Saila Ylönen, som är min huvudkontaktperson, kommer sen att välja ut en grupp familjer utifrån mina önskemål, åt vilka hon sänder min projketbeskrivning och förfrågan om deltagande. Breven kommer att sändas ut 9.3 och deadline för deltagande kommer att vara 21.3.
Om det till denna datum ännu inte kommit anmälningar, kommer dom att på något annat sätt att försöka få med familjerna. Det lät som om dom är väldigt angelägna att få dethär projektet att blir av, så det kändes väldigt trevligt och positivt och gav mig en tro på att det kommer att lyckas.
Vi diskuterade också behovet av andra lov än familjens. Jag kommer att ta kontakt med Nina Kauppanen, som är informatör på sjukhuset, för att försäkra mig om att jag har deras godkännande att jag fotograferar där. Saila trodde inte att det skulle vara något problem.
Jag är mycket nöjd över samtalet och jag är jättemotiverad att börja på. Nu är det bara att hoppas att man får familjer som är intresserade av att delta i projektet.
Nåt har i alla fall hänt
Fick svar idag att mitt meil har blivit skickat vidare till en annan person, som skulle kunna hjälpa mig. Fick telefonnummern så i morgon ska jag försöka hinna ringa henne mellan varven. I morgon åker jag till min gungande arbetsplats igen.
Hans Durrer och Word Press Photo 2010
När jag såg bilden som vunnit Word Press Photo 2010 fick jag lite samma känsla som Hans Durrer i hans inlägg om den vinnande bilden. Jag blev inte speciellt tagen av bilden. När man fick serverat bakgrunden till bilden, förstod man den på ett annat sätt men fortfarande gav den inte mig några vibbar. Jag började fundera på vilka bilder dom hade att välja mellan och gick in på Word Press Photo galleriet för vinnande bilder, och kunde konstatera att det fanns ett antal bilder som genast berättar mycket mera och är mycket starkare i sitt uttryck än den vinnande bilden.
Fortfarande ställer jag mig frågan: Är denna bilde verkligen värd titeln "Winner of Word Press Photo 2010"? En annan jury hade kanske valt annorlunda, själv skulle jag ha valt annorlunda. Men den jury som nu var aktuell ansåg att denna bild var värd titeln. Då får man bara konstatera att den är värd sin titel, eftersom det är tillåtet att ha olika smak och tycke.
Vad är det då som gör att just denhär bilden fick första pris? "Bilden visar början på något, en början av en enorm historia. Det ger perspektiv på nyheter. Det berör både visuellt och känslomässigt, och mitt hjärta kände för dem omedelbart." förklarar jurymedlemmen Ayperi Karabuda Ecer.
Tyvärr berör inte bilden mig på samma sätt. Kanske beror det på min okunnighet och ringa intresse för konflikten. Kanske beror det på att jag inte har några känslomässiga anknytningar till människorna som är inblandade i denna konflikt.
Jurymedlemmen Guy Tillim säger "Svårigheten att fotografera konfliktsituationer och att parallelt avporträttera de inblandades liv, människor som går vidare med sina liv. Denna bild har gjort ett mycket bra försök att förena sig med dessa två element, att ge konflikten ett sammanhang. Fotografen gör det med en mycket vacker bild av ett iranskt landskap, som i sig skulle vara värda att titta på. Men det väcker också vår nyfikenhet varför kvinnan skrek - införlivat i detta ögonblick, betydelsen av denna historiska händelse".
Jag kan ju inte se denna anknytning av att bara se på bilden. Inte heller genom att få kontexten till bilden, även om det bidrar till en viss förståelse. Inte heller tycker jag att det är ett speciellt vackert iranskt landskap. För mig skulle det kunna vara vilket tak som helst i mellanöstern.
Jag är benägen att godta Durrers spekulationer varför denna bild blev vald. När juryn skall välja ut en vinnare bland 101'000 bidrag från 5.847 fotografer kan det ha en stor betydelse att bilden är avvikande i sitt slag. Eftersom bilderna från de konfliktdrabbade platserna ofta är mycket lika varandra, har domarna mycket sannolikt påverkats av Pietro Masturzo ursprungliga tanke: att fotografera protesterande kvinnor på hustak skulle vara en smart idé som ingen annan hade.
Fortfarande ställer jag mig frågan: Är denna bilde verkligen värd titeln "Winner of Word Press Photo 2010"? En annan jury hade kanske valt annorlunda, själv skulle jag ha valt annorlunda. Men den jury som nu var aktuell ansåg att denna bild var värd titeln. Då får man bara konstatera att den är värd sin titel, eftersom det är tillåtet att ha olika smak och tycke.
Pietro Masturzo bild från World Press Photo
Nytt försök
Kontaktpersonen är ledig fram till i mitten av maj, men en ny förfrågan har gått och önskan om att sända meilet vidare till personer som kunde hjälpa mig att förverkliga projektet. Fortsätter alltså att invänta på svar från rätt personer.
Ny kontakt
Jag väntar fortfarande på svar från avd 10. Jag har därför idag sänt ett nytt mail och ny förfrågan - denna gång utan bilaga. Kanske kommer det fram bättre då, för sjukhus är ju instanser där brandväggarna ser det mesta som spam, speciellt om det finns bilagor. Hörs det ingenting nu, så är nästa steg att ringa dit.
En dag med potatis - igen
Dagen har varit fylld av potatis. Börjar se ett slut på projekt 2.
Väntar fortfarande på svar från avd 10. Skall sätta ett mail dit i morgonför att försäkra mig om att mitt meil gått till rätt person.
Handledning
Igår var det handledning. Tankar och planer runt reportageprojektet. Förfrågan om möjligheterna att fotografera på avd. 10 på Barnkliniken gick på torsdagen. Väntar fortfarande på svar.
Mary Ellen Mark - Ward 81
1976 bodde Mary Ellen Mark tillsammans med skribenten Karen Folger Jacobs 36 dagar på avdelning 81 på Oregon State Hospital, Salem, Oregon i USA - Statens enda låsta mentalavdelning för kvinnor som anses vara farliga för sig själv och andra. Deras vistele på sjukhuset resulterade i boken Ward 81 som i bild och text berättar om kvinnorna på avdelningen.
Jag blir berörd av bilderna eftersom jag själv har jobbat på mentalsjukhus. Jag blev utexaminerad sinnessjukskötare -85. Redan namnet "Sinnessjukskötare" (idag mentalvårdare) berättar mycket om klimatet på den tiden, vad det gäller mentalvård. Det var ett tabu ämne att ha mentala problem. Alla som varit inne på Ekåsen (Mentalsjukhuset i Ekenäs) var på något sätt konstiga och skrämmande. Annorlunda. För dom var ju sinnessjuka.
På stan kunde man ju se vem som kom från Ekåsen - på grund av medicinernas biverkningar gick dom ofta stela, med händerna i en speciell ställning framför sig, tungan var svullen vilket ledde till att dom ofta dräglade. Vanligen hade dom övervikt och deras rörelser var långsamma. En stereotyp vi kanske har fortfarande idag - men som var mera än bara en stereotyp den tiden. Men det gällde inte alla intagna - inte i alla fall så synligt. Alla åt ju inte dom värsta medicinerna. Den tiden pratade man inte heller om depression - för man ville inte bli stämplad.
När jag började jobba var man inne i en brytningsperiod. Avdelningarna renoverades och man började mer och mer se mentala sjukdomar som mindre skrämmande. Medicinerna blev bättre och biverkningarna minskade. Den som var intagen på Ekåsen var inte längre så lätt att känna igen. Öppna vården ökade. I och med att vår nya "folksjukdom" utbrändhet och depression blev allt vanligare blev det också mindre tabu att vara sjuk mentalt.
Jag tycker Mary Ellen Mark lyckats att fånga den stämning som fanns på mentalsjukhus. Av hennes bilder kommer jag speciellt att tänka på kronikeravdelningarna. Där fanns dom intagna som aldrig skulle bli friska, som ätit medicin en lång tid. Som bott på Ekåsen i många år. Jag kommer också ihåg ECT-maskinen (för el-behandling) som man använde för att bota bland annat svåra depressioner - den används flitigt ännu idag på många håll. Rummet med madrasser runt väggarna - det hade ett eget namn som jag glömt - dit man satte patienter som fick okontrollerbara utbrott. Tvångströjorna.
Bilder och textmaterial från Ward 81 finns på adressen
http://www.maryellenmark.com/frames/ward81.html
I dag har det bara varit potatis
Har idag jobbat med Jepo-projektet, nummer 2 så det har varit potatis för hela slanten. Har dock hunnit kolla in på nätet vilka vägar jag ska söka mig för att få kontakter för mitt projekt. Hittade en sida som var som gjord för det. Skall ännu i kväll försöka skriva ihop en kort beskrivning av projektet, som jag kan sända vidare.
Jenni Gästgivars
Vi hade idag förmånen att få bekanta oss med årets unga pressfotograf 2008, Jenni Gästgivar. Hon berättade om sin bana från gymnasiets mörkrum till pressfotograf på Iltalehti.
Hon hade mycket att berätta om sin ännu relativt korta bana som fotojournalist, men hon har hunnit med mycket. Under den individuella handledningen fick jag hjälp och råd hur jag skulle framskrida med mitt tilltänkta reportageuppgift. Vi diskuterade hur jag kunde sätta upp arbetet,volym osv. En kort men givande diskussion.
Nedan två av mina många favoriter bland Jennis egna bilder.
Bilderna kommer från Jennis hemsida: http://www.jennigastgivar.fi/henkilokuvat/
Bilderna kommer från Jennis hemsida: http://www.jennigastgivar.fi/henkilokuvat/
Pawel Flato
Jag läste Anders Haglunds intervjun med Pawel Flato och det första jag reagerade på var att någon konsfotograf menar att stillbilder är för attt avbilda saker som är stilla medan rörlig bild är till för bilder som rör sig. Det betyder att stillbildskameran skulle bli en väldigt onödig apparat. När man ser sig runt - hur mycket är det egentligen som är stilla? Och det som verkligen är stilla - hur intressant är det att avbilda med kameran. Personligen tycker jag att det är just rörelsen som många gånger "gör" bilden. Jag tycker inte att någon stil kan utesluta den andra.
Lite längre fram i texten ger Flato rådet till nya fotografer att akta sig för statustänkande. Att se vissa jobb som finare eller sämre än andra. Jag är väl benägen att hålla med honom där - att vara professionell är att göra det jobb man får med lika stor inlevelse, oberoende vad det är. Att kunna stänga av det personliga intresset och bara se jobbet ur en professionell fotografs synvinkel, hur tråkig uppgiften än känns. Det tror jag är en stor utmaning för var och en.
Hittade också en artikel på den numera nedlagda fotojournalistiska forumet fotojournalistik.se
Stort är vackert - en bild säger mer än tusen ord
Längst ner på den sidan finns linken till Guardians mittenbilder - värt ett besök.
