fannifelicia -

Första familjen har anmält sig

Fick idag ett samtal av en mamma, EN, från Esbo, som har en 4 årig son som insjuknat i neuroblastom i augusti i fjol. Neuroblastom är en nervvävnadstumör och en typisk småbarnssjukdom och existerar nästan över huvud taget inte hos vuxna. De flesta barn som insjuknar i neuroblastom gör det före 2 års ålder, och efter 4 års ålder är sjukdomen ovanlig. Det finns olika typer/grader av sjukdomen med klassificering 1-4 av vilka 4 är den svåraste. Paavo har grad 4.

EN berättade att hon pratat om fotoprojektet med en annan mamma på sjukhuset, och hon hade sagt att dom också kommer att anmäla sig ifall EN gör det. Så nu ser det ut att det blir åtminstone två familjer som jag kan börja med. EN sa också att hon skulle prata om projektet med andra föräldrar hon träffar på sjukhuset och uppmana dom att komma med, så nu ser det plötsligt väldigt ljust ut.

Jag tror att bara jag kommer igång med domhär familjerna, så tror jag att det sen kan vara lättare att komma i kontakt med flera familjer och ribban är inte så hög att anmäla sig.

Jag är jätteglad att det börjat hända något nu och ser fram emot att få träffa familjerna när jag åker på jobb nästa gång.

2010-03-18 @ 18:01:38 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Emma Westerlund

Hurra. Bra jobbat, igen. Det är nu belöningen av allt det hårda jobbet hittills börjar komma.

Jag tycker de här familjerna är modiga. Jättemodiga. Trots att jag har mycket mer erfarenhet än jag vill ha av cancer, så kan jag nog inte ens lite föreställa mig hur det vore att ha ett barn som insjuknar.

Jag antar att du tänkt på det, men ditt ansvar kommer att bli enormt i det här projektet. Och du kommer antagligen att gå över en gräns där du blir seriöst personligt involverad. Om du mot förmodan inte tänkt på det tycker jag att du ska ägna nån dag åt de tankarna. Om du har tänkt på det, hur resonerar du?

2010-03-18 @ 20:18:04

Postat av: Lisen svarar Emma

Ja, jag har tänkt på det. Många gånger. Jag vet att jag har väldigt lätt att ta åt mig och känna (ibland lite för) stark empati. Jag diskuterade dethär med rehabiliteringsterapeut Saila Ylönen, och hon sa att jag är välkommen att prata med både henne och psykologen Jaana Kaukoranta om jag behöver.

Samtidigt känner jag att jag behöver vara starkt engagerad för att kunna göra dethär på ett trovärdigt sätt. Jag vill inte bara gå in och "knäppa bilder" utan också göra det till ett personligt projekt. Gråter jag så gråter jag - jag känner ingen skam för det.

Jag kommer också att diskutera med föräldrarna och göra dom medvetna om att det kommer även att bli bilder som inte alltid känns roliga och trevliga. Jag hoppas att dom ger mig lov att fotografera även såna stunder det känns tungt och jobbigt. Dom glada stunderna är det ju inte svårt att ge lov till. Men trots allt kommer det ALLTID att gå på deras villkor. Men villkor som vi kommer överens om redan från början. Sen kan det ju komma saker som gör att man får ta en ny funderare, men jag vill ha så mycket som möjligt klart från början, så att jag kan jobba fritt och inte ständigt behöva fundera om dethär eller detdär passar sig.

Jag kollade in Henrik Malmströms hemsida (http://www.henrikmalmstrom.com/) idag. Det är han som har gjort en fotobok om sin syster, som dog i cancer. Han har just nu utställning på Kuntsi - fram till den 31.3. Jag skall gå dit och titta på hans bilder. Kommer också att köpa hans bok "På lånad tid". Funderade också att ta kontakt med honom - om inte för annat så att höra hur han tänkt när han fotograferade sitt projekt. Det handlade ju inte om ett barn, men i stället om en mycket nära anhörig, så jag kan säkert få ut något av det.

2010-03-18 @ 21:33:57

Postat av: Emma Westerlund

Bra. Det var det jag ville höra. Alltså att du tänkt och att du har en plan för hur du ska "ta dig igenom" en högst troligen tung process.

Malmströms bilder är starka och jag tror att de kunde vara värt att kontakta honom. Försök, det är värt det.

Trevlig helg.

2010-03-19 @ 14:26:58

Trackback